Sovmorgon
Det är sådant här vi tycker om att göra på helgen, både människa och hund. Roddan hatar verkligen det här hemska januarivädret, igår kväll avböjde han vänligt en joggingtur med husse. Fastän han inte varit ute på länge gömde han sig under bordet när husse tog fram springkläder och Roddans springsele. Han vägrade...haha. Sovmorgon - det är något det!
Roddan Blodgivare
Dagens aktivitet var cykeltur tll Djursjukhuset och deras drop-in-kväll för vaccination. Djursjukhuset var fullt + vaccinationspatienter så det var lite väntan. Nyttig träning för Mister Rod... han är så cool och slappar på sidan på väntrumsgolvet, lånar andra människors fötter som stöd för huvudet. Hans enda dumhet var att skälla på en kinesisk nakenhund iklädd zebrarandig fleecedräkt, men det var nästan förståeligt.
Jag anmälde honom också till att bli blodgivare. Roddan uppfyller kraven med råge då han passerar viktgränsen med styva 20 kilo och är fullt frisk. Dagens matchvikt, 55,2 kilo, pure muscles! Så nu väntar vi bara på att bli inringda så att något annat djur kan få lite hjälp på traven. Att ge blod är något alla som kan borde göra! Ge blod, rädda liv!
Jag anmälde honom också till att bli blodgivare. Roddan uppfyller kraven med råge då han passerar viktgränsen med styva 20 kilo och är fullt frisk. Dagens matchvikt, 55,2 kilo, pure muscles! Så nu väntar vi bara på att bli inringda så att något annat djur kan få lite hjälp på traven. Att ge blod är något alla som kan borde göra! Ge blod, rädda liv!
Modigaste hunden!
Nu har världens bästa och modigaste hund återigen visat sitt stora mod och försvarat sin matte! Matte och Roddan är ensamma nu en vecka framöver och vid 03-tiden i natt väckte Roddan sin matte med *mffff:ande* ljud. Hans matte avkrävde honom tystnad men istället gick Roddan upp av avgav dova skall och började trampande patrullera vid ytterdörren. Matte försökte bara sova, vilket hon helst gör vid den tiden på dygnet, men det gick inte med Roddan som *mmffff:ade* vid dörren och hennes sängkant.
Sagt och gjort, matte gick upp och hörde då till sin stora skräck att NÅGON verkligen var på utsidan av ytterdörren. Tack och lov för ett dörröga och mycket riktigt där utanför i mörkret var det någon som stökade runt. Helt plötsligt ställde sig mannen (jag såg i ljuset från ytterdörrsfönstret på våningen under att det var en stor man till konturerna) alldeles intill vår ytterdörr. Hjärtat slog minst 150 slag i minuten och det kändes som en evighet medan jag stod där och funderade på handlingsalternativen.
Helt plötsligt stegar mannen upp för trappan, fortfarande i beckmörker. Då vågar jag snabbt som en vessla öppna dörren och tända lampan som sitter 10 cm till vänster på väggen utanför vår dörr. Mannen tar ingen notis om det plötsliga ljuset utan fortsätter upp för trappan. Med Roddan som moraliskt stöd kaxar jag till mig och går upp efter honom och säger med min myndigaste stämma:
- Vad gör du här?
- Vad gör du här, svarar han mig då...
- Ja, jag bor här men det gör mig veterligen inte du.
Då kommer min granne från lägenheten under ut och kilar upp till mig i trappan och säger att vi ringer polisen om han inte avlägsnar sig. Mannen rycker i dörren till vindsförråden men förstår sedan att här är två kvinnor man inte muckar med. Tillsammans har vi fem hundar och dem vill han inte träffa... det talar alla hundarna tydligt om från sina lägenheter... Mannen börjar lunka ned för trappan märkbart påverkad av något och vi båda andra slinker in i våra lägenheter. Roddan snarkar inom två minuter medan hans matte med galopperande hjärta ligger vaken någon timme till.
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ha en hund som Rod. Som fattar när saker är okej och när saker inte är okej. Idag hade mamma varit här och ringt på när Roddis var ensam hemma och då kom inte ett knyst. Men när främmande fotsteg närmar sig vår ytterdörr mitt i natten och då människan sover djupt vaknar Ridgebackens vaktinsinkt och får mig att känna mig mer än 100% trygg!
Modigaste hunden vilar ut efter sina bravader...
Nu ska vi gå på tacosmiddag. Tjingeling!
Sagt och gjort, matte gick upp och hörde då till sin stora skräck att NÅGON verkligen var på utsidan av ytterdörren. Tack och lov för ett dörröga och mycket riktigt där utanför i mörkret var det någon som stökade runt. Helt plötsligt ställde sig mannen (jag såg i ljuset från ytterdörrsfönstret på våningen under att det var en stor man till konturerna) alldeles intill vår ytterdörr. Hjärtat slog minst 150 slag i minuten och det kändes som en evighet medan jag stod där och funderade på handlingsalternativen.
Helt plötsligt stegar mannen upp för trappan, fortfarande i beckmörker. Då vågar jag snabbt som en vessla öppna dörren och tända lampan som sitter 10 cm till vänster på väggen utanför vår dörr. Mannen tar ingen notis om det plötsliga ljuset utan fortsätter upp för trappan. Med Roddan som moraliskt stöd kaxar jag till mig och går upp efter honom och säger med min myndigaste stämma:
- Vad gör du här?
- Vad gör du här, svarar han mig då...
- Ja, jag bor här men det gör mig veterligen inte du.
Då kommer min granne från lägenheten under ut och kilar upp till mig i trappan och säger att vi ringer polisen om han inte avlägsnar sig. Mannen rycker i dörren till vindsförråden men förstår sedan att här är två kvinnor man inte muckar med. Tillsammans har vi fem hundar och dem vill han inte träffa... det talar alla hundarna tydligt om från sina lägenheter... Mannen börjar lunka ned för trappan märkbart påverkad av något och vi båda andra slinker in i våra lägenheter. Roddan snarkar inom två minuter medan hans matte med galopperande hjärta ligger vaken någon timme till.
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ha en hund som Rod. Som fattar när saker är okej och när saker inte är okej. Idag hade mamma varit här och ringt på när Roddis var ensam hemma och då kom inte ett knyst. Men när främmande fotsteg närmar sig vår ytterdörr mitt i natten och då människan sover djupt vaknar Ridgebackens vaktinsinkt och får mig att känna mig mer än 100% trygg!
Modigaste hunden vilar ut efter sina bravader...
Nu ska vi gå på tacosmiddag. Tjingeling!
RR-signs
Januari rullar på och vi träffar sötnosen Adam och hans crew så ofta vi kan. Roddan blir coolare och coolare och låter Adam komma närmare, men han kan också säga ifrån istället för att bara gå undan. Lekinviter förekommer på bådas initiativ och om ett tag kommer de här två vara som "ler och långhalm". Roddan delar med sig av ben, leksaker och sina sängar och Adam tackar inte nej.
Adam är en så mysig valp, trygg och nyfiken utforskar han allt. Och då menar vi allt! Han är Roddans "följa john" och går steget bakom hela tiden...
Ingen har orkat ladda upp bilder från kameran till datorn än, håll ut, de kommer. Så länge får ni hålla till godo med dessa skyltar...
Vi har lånat denna av Kinga
Fast Roddan gör det på 2 blankt... om det inte är på morgonen... (De här två har vi ärligt stulet någonstans på det stora Internet)
Dagens boktips
Ninaninaninana...nininananananaaa.... dagens boktips!
Marley och jag av John Grogan en äckelhurtigt överdrivet familjelycklig amerikansk bok, men väl värd att läsas för oss som levt med knäppa hundar. I den här flocken har såväl matte som husse slukat den. Tårarna var många, men skratten desto fler och den rekommenderas alla hundägare varmt! Kanske har ni inte levt med fullt så galna hundar som Marley, Leva var i alla fall aldrig destruktiv, men likväl full av rädslor, nojor och hyss.
Marley är en stor gul klumpeduns som är livrädd för åska, äter allt inklusive guldkedjor, blöjor och allsköns matrester. Leva var en stor svart lurv som drog ned en i diken för att komma åt ett ruttet äppelskrutt, som ylade värre än vargar när det ringde på dörren och som var livrädd för saker och människor hon bestämt sig för var livsfarliga.
Levas rädslor gick aldrig över... Och hur konstigt det än är med den mängd gråa hår de skapar, alla gånger de pinsamt gör bort en så man får stå och be om ursäkt för dumheter de gjort så älskar man dem överallt annat på jorden. Hundarna.
Jag skulle offrat mitt högerben för Leva, även om hon drev mig till vansinne och gjorde mig skogstokig. De gånger hon skällde ut alldeles oskyldiga människor, de gånger hon jagade katter och de gånger hon smet. Precis som Leva så hade Marley sin egen dans "Marleymambon"... och gjorde allt med glimten i ögat.
Precis som efter Levas insomnande så hittar Marleys familj en annons när Marley vandrat över regnbågsbron... och hämtar hem en omplaceringshund. För givetvis är det så historien slutar, att den man älskar mest av allt ihela världen (möjligen förutom människorna i ens familj) måste dö.
Läs den!
För livet går vidare... och snart minns man sin hund med glädje... och hips vips så delar man sitt liv med en ny hund, och kan inte föreställa sig hur livet såg ut innan han kom in i ens liv. Och inte heller att man aldrig fått den chansen om man inte vågade ringa på den där annonsen...
Får vi presentera?
Får vi presentera vår gudhund, ja vi är faktiskt gudhusse & gudmatte numera, Vereus Qoya's Nassak Diamond by Ascot a.k.a. Adam har anlänt! Det sötaste vi har sett (förutom Rod och Leva då kanske...)
Hm.. det här med valpfotografering är inte lätt... men bara på den här bilden ser man ju vilken skönhet han är!
Roddan tog det hela med ett upphöjt lugn, den som var mest glad var Adam som är den coolaste valpen vi träffat. Lugn, trygg, nyfiken, glad och framåt, precis som man ska vara! Den som backade var Rod, och den som glatt lunkade efter som en liten nyfiken magnet var Adam. Men de två coola herrarna kunde även ligga ned på varsitt håll i rummet och sova djupt. Det här kommer bli så roligt att se fortsättningen på, och att få följa Adams utveckling känns som en ynnest (särskilt eftersom vi missat Roddans puppyhood!).
Det kliar i tänderna...
Morbror Rod han är stor han, jag når nästan upp till hans mage...
Och de kan posa på samma bild...
Puss gudhusse!
Adam har sin korg i trakterna av Ryssland...
Sleeping beauty!
Hm.. det här med valpfotografering är inte lätt... men bara på den här bilden ser man ju vilken skönhet han är!
Roddan tog det hela med ett upphöjt lugn, den som var mest glad var Adam som är den coolaste valpen vi träffat. Lugn, trygg, nyfiken, glad och framåt, precis som man ska vara! Den som backade var Rod, och den som glatt lunkade efter som en liten nyfiken magnet var Adam. Men de två coola herrarna kunde även ligga ned på varsitt håll i rummet och sova djupt. Det här kommer bli så roligt att se fortsättningen på, och att få följa Adams utveckling känns som en ynnest (särskilt eftersom vi missat Roddans puppyhood!).
Det kliar i tänderna...
Morbror Rod han är stor han, jag når nästan upp till hans mage...
Och de kan posa på samma bild...
Puss gudhusse!
Adam har sin korg i trakterna av Ryssland...
Sleeping beauty!
Roddans jullov
Under nyårshelgen myntades en ramsa som både jag och lilla V upprepade med förtjusning "Roddan Poddan Päronpuff, han är stor men inte tuff". Pyttsan, i fredags natt vid 01-tiden då vi gick sista svängen blev matte ikappsprungen av tre män. Den ena frågade mycket vänligt om vägen till centralstationen, Roddan svängde på sin svans av uppmärksamheten av en man på gatan. Men när en annan av dem plötsligt och överraskande lade händerna på mattes axlar bakifrån sa Rod: VOOFFF! Så gör man inte ostraffat! Matte som hade tyckt att det var ganska obehagligt om Roddan inte varit där blev mycket nöjd med Roddans sätt att uppfatta vad som är okej och inte. Han må vara en päronpuff, men han är inte feg när det gäller. Bra jobbat Roddipodd!
Här kommer nu Roddans jullov i ord och bild eftersom bloggen krånglat så med bildhanteringen.
Veckan innan julafton åkte vi med O & E till Kråkgärde (E:s morfars smålandsgård) och högg för första gången i livet en egen julgran. Det är lite samma magiska känsla som att fiska egna kräftor. Vi drack varm choklad, promenerade och fikade i månens sken. Lite svårfotograferat var det... Efter ett kyligt, stjärnklart skogsäventyr rullade vi hem med tre granar. Roddan trängdes med dem och med O där bak i bussen.
Granen kläddes under helgen... Rod är nästan lika stor som granen.
På självaste julafton fyller husse år, och vi firade som sig bör på julaftonsmorgon. Roddan tycker att frukost i sängen är en strålande idé, men husse ville hellre äta vid köksbordet som vanligt. Julafton firades hemma hos mattes familj, men för första gången både vaknade och somande vi i våra egna sängar hemma hos oss själva.
Roddan på självaste julafton, iklädd de allra finaste julrosetterna.
Roddan poddan älskar högtider som julen när mycket folk är samlade och man får umgås nära varandra hela tiden allihop. Det ramlar mat från bord och bänkar och många vill ta en tur med Roddan i koppel. Det blev även några besök i hagen...
Sen drog det ihop sig för nyårsfirande. Vi hade först tänkt att gömma oss på norra Öland i någon hyrd stuga för att undkomma alla slags fyrverkerier, eftersom vi för första gången på många år inte drog till fjälls. Men att få tag i en stuga vintertid var svårt. Till slut föll valet på Örebro och dit åkte vi i snöstormen på nyårsafton.
Roddan åkte kungligt där bak i faster Fannys nya (och av oss lånade) Mitsubishi
Örebro med våra vänner D, B och lilla V bjöd på riktig semester. Först firade vi in det nya året som sig bör. Sedan blev det film, promenad, god mat, spel, shopping i stan, pulkaåkning och härligt umgänge som sig bör.
En av lilla V:s två julklappshundar som Roddan betraktade med stor skepsis... dessutom lät den förskräckligt.
Ska det smälla och tjuta länge till?
Vi har väckt lilla V lagom till tolvslaget och det är dags för skumpan...
Här, under ett bord, bakom en bokhylla spenderade Roddan sitt tolvslag.
Innan han fick en nyårskyss av sin matte...
Nyårsdagsslappande med lilla V efter en snöig promenad runt Örebros vackraste fågelskyddsområde, Oset.
Med lilla V i pulkabacken... Roddan var helt vild av glädje vid åsynen av pulkor i fart och galopperade backen runtrunt...
Till sist lugnade han ned sig med en pinne och la sig för att tugga... men det var för kallt om rumpan. Roddan we like your style!
Nu ska vi strax åka över till Öland för att änltigen, äntligen få träffa en liten VQ-Diamant! Hurra för det! Vi återkommer om våra och morbror Roddans upplevelser av detta...
Här kommer nu Roddans jullov i ord och bild eftersom bloggen krånglat så med bildhanteringen.
Veckan innan julafton åkte vi med O & E till Kråkgärde (E:s morfars smålandsgård) och högg för första gången i livet en egen julgran. Det är lite samma magiska känsla som att fiska egna kräftor. Vi drack varm choklad, promenerade och fikade i månens sken. Lite svårfotograferat var det... Efter ett kyligt, stjärnklart skogsäventyr rullade vi hem med tre granar. Roddan trängdes med dem och med O där bak i bussen.
Granen kläddes under helgen... Rod är nästan lika stor som granen.
På självaste julafton fyller husse år, och vi firade som sig bör på julaftonsmorgon. Roddan tycker att frukost i sängen är en strålande idé, men husse ville hellre äta vid köksbordet som vanligt. Julafton firades hemma hos mattes familj, men för första gången både vaknade och somande vi i våra egna sängar hemma hos oss själva.
Roddan på självaste julafton, iklädd de allra finaste julrosetterna.
Roddan poddan älskar högtider som julen när mycket folk är samlade och man får umgås nära varandra hela tiden allihop. Det ramlar mat från bord och bänkar och många vill ta en tur med Roddan i koppel. Det blev även några besök i hagen...
Sen drog det ihop sig för nyårsfirande. Vi hade först tänkt att gömma oss på norra Öland i någon hyrd stuga för att undkomma alla slags fyrverkerier, eftersom vi för första gången på många år inte drog till fjälls. Men att få tag i en stuga vintertid var svårt. Till slut föll valet på Örebro och dit åkte vi i snöstormen på nyårsafton.
Roddan åkte kungligt där bak i faster Fannys nya (och av oss lånade) Mitsubishi
Örebro med våra vänner D, B och lilla V bjöd på riktig semester. Först firade vi in det nya året som sig bör. Sedan blev det film, promenad, god mat, spel, shopping i stan, pulkaåkning och härligt umgänge som sig bör.
En av lilla V:s två julklappshundar som Roddan betraktade med stor skepsis... dessutom lät den förskräckligt.
Ska det smälla och tjuta länge till?
Vi har väckt lilla V lagom till tolvslaget och det är dags för skumpan...
Här, under ett bord, bakom en bokhylla spenderade Roddan sitt tolvslag.
Innan han fick en nyårskyss av sin matte...
Nyårsdagsslappande med lilla V efter en snöig promenad runt Örebros vackraste fågelskyddsområde, Oset.
Med lilla V i pulkabacken... Roddan var helt vild av glädje vid åsynen av pulkor i fart och galopperade backen runtrunt...
Till sist lugnade han ned sig med en pinne och la sig för att tugga... men det var för kallt om rumpan. Roddan we like your style!
Nu ska vi strax åka över till Öland för att änltigen, äntligen få träffa en liten VQ-Diamant! Hurra för det! Vi återkommer om våra och morbror Roddans upplevelser av detta...
Nyårshälsningar från Öret
Nyårshälsningar från ett snöigt Örebro där vi degar i soffan hos D & B och lilla V. Nyårsnatten avlöpte smärtfritt för Roddans del... han kröp ihop och la sig under barbordet bakom en IKEA-Expedithylla som vi täckte med en filt (så slapp han se den konstigt upplysta nyårsnattshimmeln) och så låg han helt cool där... Inte ens vid sista rundan omkring halvtvå på natten reagerade han nämnvärt på smällarna. Det gick så mycket bättre än vad vi trott, och han var betydligt coolare än Leva... Bästa Roddan!
Vi mornade oss tillsammans med lilla V som berättar de mest fantastiska historierna om sin (egenpåhittade) bror Ragnar, om skelett och om olika bokstäver. Roddans skelett fick sig även en genomkänning efter att vi läst sagor som man inte kan fuska det minsta med, för det märker hon direkt... "så står det inte"...
V: Katter och hundar har svansar, men inte människor
Jag: Precis...
V: Nödlor har jättelånga svansar
Jag: Ödlor?
V: Nej, Nödlor, det är som ödlor fastän med ett N framför, de har längre svansar....
Det enda vi gjort på hela dagen är en snöig promenad runt Oset... underbart med lite slappsemester.
Såhär såg det ut för ungefär ett halvår sedan... lilla V och Roddipodd i Frankrike.
Vi mornade oss tillsammans med lilla V som berättar de mest fantastiska historierna om sin (egenpåhittade) bror Ragnar, om skelett och om olika bokstäver. Roddans skelett fick sig även en genomkänning efter att vi läst sagor som man inte kan fuska det minsta med, för det märker hon direkt... "så står det inte"...
V: Katter och hundar har svansar, men inte människor
Jag: Precis...
V: Nödlor har jättelånga svansar
Jag: Ödlor?
V: Nej, Nödlor, det är som ödlor fastän med ett N framför, de har längre svansar....
Det enda vi gjort på hela dagen är en snöig promenad runt Oset... underbart med lite slappsemester.
Såhär såg det ut för ungefär ett halvår sedan... lilla V och Roddipodd i Frankrike.