Vereus Qoya's Ever So Clear Sirius a.k.a "Rod"

Nu har världens bästa och modigaste hund återigen visat sitt stora mod och försvarat sin matte! Matte och Roddan är ensamma nu en vecka framöver och vid 03-tiden i natt väckte Roddan sin matte med *mffff:ande* ljud. Hans matte avkrävde honom tystnad men istället gick Roddan upp av avgav dova skall och började trampande patrullera vid ytterdörren. Matte försökte bara sova, vilket hon helst gör vid den tiden på dygnet, men det gick inte med Roddan som *mmffff:ade* vid dörren och hennes sängkant.

Sagt och gjort, matte gick upp och hörde då till sin stora skräck att NÅGON verkligen var på utsidan av ytterdörren. Tack och lov för ett dörröga och mycket riktigt där utanför i mörkret var det någon som stökade runt. Helt plötsligt ställde sig mannen (jag såg i ljuset från ytterdörrsfönstret på våningen under att det var en stor man till konturerna) alldeles intill vår ytterdörr. Hjärtat slog minst 150 slag i minuten och det kändes som en evighet medan jag stod där och funderade på handlingsalternativen.

Helt plötsligt stegar mannen upp för trappan, fortfarande i beckmörker. Då vågar jag snabbt som en vessla öppna dörren och tända lampan som sitter 10 cm till vänster på väggen utanför vår dörr. Mannen tar ingen notis om det plötsliga ljuset utan fortsätter upp för trappan. Med Roddan som moraliskt stöd kaxar jag till mig och går upp efter honom och säger med min myndigaste stämma:

- Vad gör du här?
- Vad gör du här, svarar han mig då...
- Ja, jag bor här men det gör mig veterligen inte du.

Då kommer min granne från lägenheten under ut och kilar upp till mig i trappan och säger att vi ringer polisen om han inte avlägsnar sig. Mannen rycker i dörren till vindsförråden men förstår sedan att här är två kvinnor man inte muckar med. Tillsammans har vi fem hundar och dem vill han inte träffa... det talar alla hundarna tydligt om från sina lägenheter... Mannen börjar lunka ned för trappan märkbart påverkad av något och vi båda andra slinker in i våra lägenheter. Roddan snarkar inom två minuter medan hans matte med galopperande hjärta ligger vaken någon timme till.

Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ha en hund som Rod. Som fattar när saker är okej och när saker inte är okej. Idag hade mamma varit här och ringt på när Roddis var ensam hemma och då kom inte ett knyst. Men när främmande fotsteg närmar sig vår ytterdörr mitt i natten och då människan sover djupt vaknar Ridgebackens vaktinsinkt och får mig att känna mig mer än 100% trygg!


Modigaste hunden vilar ut efter sina bravader...

Nu ska vi gå på tacosmiddag. Tjingeling!