Vereus Qoya's Ever So Clear Sirius a.k.a "Rod"

Roddan och matte har börjat kurs igen. Vi går en sök- och spårkurs på ReKo-hundutveckling. Det är Roddan och tre hundar till som tränar sök och spår i skogarna runt Kalmar. Det är så skönt att träna i liten grupp och på ett individanpassat sätt. Det är vår gamla kollega cockern Bamse, en storpudel vid namn Kajsa och en samojedtik vid namn Lala som är med. Första kurstillfället avslutades med en lösspringande promenad med alla hundar + instruktörens två labbetikar. Helt fascinerande att se sex hundar i varierande storlek (cocker-RR), åldrar (1-10 år) och av båda könen att totalt i harmoni rejsa loss över stock och sten.

Sök är Roddans favorit alla gånger. Spår är han inte riktigt övertygad om förträffligheten med. Han är ganska okoncentrerad och gör det mest för att han måste. Han är bra på spårupptag och sätter alltid slutet, men däremellan kan det hända andra grejer. Jag vet inte om det är osäkerhet eller om han inte riktigt är med på noterna...

Vi har funderat hit och dit instruktören och jag, men kom ändå fram till att vi börjar viltspåra för att kunna höja hans motivation. Jag struntar i om personspår då sedan kommer vara ointressant, eftersom han uppenbarligen inte verkar ens tycka att det är särskilt kul i nuläget. Jag ser inte samma arbetsglädje som vid ex. sök. Att Roddan ska ha kul är det enda jag har för ögonen. Då får han hellre bli bättre på att söka, och viltspåra då.



Eftersom det har varit si och så med motivationen fick vi i läxa att personspåra emellan kurstillfällena. Sagt och gjort på lördagförmiddagen fick Roddan spåra med matte på Oletveten. Det var väl inte det bästa spårjobbet Roddan gjort, så i morgon blir det viltspår i Fröstorp. Det ser vi fram emot!

Dagens inlägg tillägnas Vereus Qoya-familjens förlust av finaste Loka. Inga ord kan beskriva sorgen efter en älskad hund och inga ord kan trösta. Sorgen är kärlekens pris. Nu springer Loka i solen på andra sidan Regnbågsbron ...

Vi fick bara möjlighet att träffa Loka en enda gång. Något vi aldrig kommer glömma då M fick uppleva den speciella Lokakramen, vilken gick ut på att Loka hoppade upp i M:s knä just när han hällt upp en kopp kaffe åt sig. Ni förstår var det slutade... Även om vi bara fick chansen att träffa Loka en gång, har historierna om henne varit desto fler. Inte ett telefonsamtal med Alafors har saknat en berättelse om vad Loka haft för sig sedan sist... och man kan bara le när man hör hennes namn.



Finaste Loka som varit nanny åt alla små VQ-valpar, med den äran!


Last request
If it should be that I grow frail and weak.
And pain should keep me from my sleep
Then you must do what must be done.
For this, the last battle, can't be won.
You will be sad - I understand.
Don't let your grief then stay your hand
For this day, more than all the rest.
Your love and friendship stand the test.
We had so many happy years.
What is to come can hold no fears
You'd not want me to suffer, so.
When the time comes, please let me go.
I know in time you too will see.
It is a kindness you do for me
Although my tail its last has waved.
From pain and suffering I've been saved
Don't grieve that it should be you.
Who has to decide this thing to do
We've been so close, we two these years.
Don't let your heart hold any tears.

---

Idag sken solen efter dagar av ösregn... Vi har varit ute mest hela dagen på promenad och i trädgården; Träningspasset bestod av uteserveringspassivitet och Roddan fick två havrekakor för besväret...  nu sover han gott i vår säng som vanligt. Vad Roddan gjorde tillsammans med Kinga på första maj kan ni beskåda här.

Mattes syster fotar nästan alltid i sepia. Här följer bilder från hennes stilstudie av Roddan under helgen som gick.











Visst är han fin vår finaste finhund? Jag är helt kär!

Lilla Roddis snarkar hårt, nedknölad i sin Biabädd. Halsskinnet korvar sig, huvudet upptryckt i hörnet som alltid och så tassarna i kors. Han sover riktigt djupt. Efter två timmar på stranden med husse är han utslagen. I Kalmarsundsparken fick han erbjudandet att leka med en stor Irländsk varghundshane, men det tyckte Roddan var lite väl läskigt...

Hela helgen har vi haft besök av mattes syster + hennes tjejgäng från Skåneland. En av tjejerna sjunger i ett finfint band som hade en riktigt schysst spelning här på Söderport i Kalmar och givetvis var vi alla där. Dock inte Roddan. Nåväl, under helgen har lägenheten varit fylld med "skånska tjajor" och vi har haft det så mysigt! Hela vardagsrummet  har varit en enda stor säng, något som Roddan uppskattade särskilt. När kan han annars dela säng med och klappas av sex personer? Att ha gäster är rena himmelriket för honom...


Att ha gäster tröttar ut...


Gråhakan djupsover i husses och mattes säng...

Varför har dygnet så få timmar och varför är helgen mycket kortare än arbetsveckan? Mer sol och lediga dagar åt folket tack!

En lugn och skön söndag. Efter frukost styrde vi kosan mot Förlösa där vi drack morgonkaffe i C:s trägård och bjöds på nybakt sockerkaka. Roddan blev jagad av grannens JRT och sedan jagade Roddan grannens katt. Antar att det gick jämnt upp. Ingen kamera hade vi med oss tyvärr... Vi gick en sväng i skogen längs husses barn- och ungdoms löparspår, sedan blev det surfing för husse och deckare för matte och Rod.

Roddan och matte har alltså inlett trädgårdssäsongen och därigenom pratat med husets samtliga grannar, även de nyinflyttade, och även visat dem att han är helt ofarlig då han lös hälsade mycket försiktigt på deras två taxar han skällde ut förra veckan... Varför kan han inte vara sådan även med koppel på?! Nu visade Roddan sig från sin allra bästa, lugna, tysta, sociala och kärvänligaste sida... och alla tycker så mycket om honom.

Vi funderar på Majmönstringen.... vill så gärna få ett exteriört omdöme på Mister Roddipodd, men hans beteende i koppel bland andra hundar är ibland så man får skämmas ögonen ur sig och mina nerver skulle aldrig palla... Det är ju mig det hänger på, det är min osäkerhet han känner... jag vet det.

Lös och okopplad är han en ängel och kan umgås med alla hundar, stora som små, tikar och hanar. I koppel är han osäker och skäller och konstrar ibland...  även om det, PEPPARPEPPAR, går framåt med detta så går det långsamt och han är långt ifrån 100.

Hur ska vi göra? Tänk om man bara kunde skicka dit honom så han fick visa sig utan mig eller husse och komma hem med ett omdöme bara...

Kolla vem som fått äran att vara Kennel Evergraces påskomslagspojke! Vi spricker av stolthet...

Ville bara skriva några rader om senaste nytt på lammfronten. Några av er kanske tyckte att det var konstigt att ingen lammägare blev inblandad i incidenten med det lilla lammet i baljan, men de var inte hemma på gården. Nu har dock husse här varit i kontakt med självaste lammhussen och han sa att inget lamm dött i alla fall. Han tackade för att vi fiskat upp lammet och på så vis räddat dess liv, så allt tycks ha slutat lyckligt. Bara så att ni vet!