Vereus Qoya's Ever So Clear Sirius a.k.a "Rod"

Ninaninaninana...nininananananaaa.... dagens boktips!

Marley och jag av John Grogan en äckelhurtigt överdrivet familjelycklig amerikansk bok, men väl värd att läsas för oss som levt med knäppa hundar. I den här flocken har såväl matte som husse slukat den. Tårarna var många, men skratten desto fler och den rekommenderas alla hundägare varmt! Kanske har ni inte levt med fullt så galna hundar som Marley, Leva var i alla fall aldrig destruktiv, men likväl full av rädslor, nojor och hyss.

Marley är en stor gul klumpeduns som är livrädd för åska, äter allt inklusive guldkedjor, blöjor och allsköns matrester. Leva var en stor svart lurv som drog ned en i diken för att komma åt ett ruttet äppelskrutt, som ylade värre än vargar när det ringde på dörren och som var livrädd för saker och människor hon bestämt sig för var livsfarliga.

Levas rädslor gick aldrig över... Och hur konstigt det än är med den mängd gråa hår de skapar, alla gånger de pinsamt gör bort en så man får stå och be om ursäkt för dumheter de gjort så älskar man dem överallt annat på jorden. Hundarna.

Jag skulle offrat mitt högerben för Leva, även om hon drev mig till vansinne och gjorde mig skogstokig. De gånger hon skällde ut alldeles oskyldiga människor, de gånger hon jagade katter och de gånger hon smet. Precis som Leva så hade Marley sin egen dans "Marleymambon"... och gjorde allt med glimten i ögat. 

Precis som efter Levas insomnande så hittar Marleys familj en annons när Marley vandrat över regnbågsbron... och hämtar hem en omplaceringshund. För givetvis är det så historien slutar, att den man älskar mest av allt ihela världen (möjligen förutom människorna i ens familj) måste dö. 

Läs den! 

För livet går vidare... och snart minns man sin hund med glädje... och hips vips så delar man sitt liv med en ny hund, och kan inte föreställa sig hur livet såg ut innan han kom in i ens liv. Och inte heller att man aldrig fått den chansen om man inte vågade ringa på den där annonsen...