Vereus Qoya's Ever So Clear Sirius a.k.a "Rod"

In memoriam Leva

Idag är det ett år sedan Levas husse och matte stod på Strömsholms Regionsdjursjukhus parkering under blommande körsbärsträd och grät tröstlöst med ett tomt koppel i händerna. Idag är det ett år sedan Leva somnade in i våra armar, och hon fattas oss fortfarande. Dagen innan hade jag sett en gråtande matte och husse komma ut från Strömsholm med ett tomt koppel, aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle hända oss bara ett dygn senare. Vi skulle ju hämta Leva efter två dagars behandling... Vi kom hem utan henne alls.


Det skäggiga yrvädret som kom hem till oss i januari 2000, bilden är tagen efter första natten


Nybadad Leva med den alltid så spjuvriga blicken, sommaren 2005



Detta skrev matte i sin "dagbok" för exakt ett år sedan.

Så slutade sagan...

Levis somnade in i våra armar denna varma försommarseftermiddag då körsbärsträden står i blom. Med en kropp full av cancer fick matte och husse ta beslutet som alla mattar och hussar fruktar och nu måste vi leva vidare utan henne. Vi kan inte sluta gråta... hon fattas oss så mycket att det gör ont i kroppen. Hon visste. Hon blev alldeles lugn när vi kom in i rummet. Vi fick fylla hennes päls med tårar. Pussa hennes nos. Smeka henne över ögonen. Sedan somnade hon lugnt in.

Aldrig mer står en glad Levis på trappavsatsen och svänger på rumpan.

Aldrig mer någonsin möts man av en glad svans, blöta pussar och en present.

Aldrig mer någonsin en Levis som lägger huvudet på sned och gladmorrar.

Aldrig mer en Levis som uppfordrande slänger en leksak på mig för att bjuda in till lek.

Aldrig mer en Levis som muttrar när jag sitter framför datorn utan att ge henne uppmärksamhet.

Aldrig mer en blöt Levisnos i armhålan eller halsgropen.

Aldrig mer en tung Levis som sätter sig i knät när man sitter på golvet.

Aldrig mer ett tungt Levishuvud i knät.

Aldrig mer en Levis.

Nu springer hon utan smärta i en skuggig skog och luktar på kottar och mossa. Nu springer hon längs en strandlinje och blöter tassarna i det svala.


Matte och Leva

Leva

3/12-1999 - 10/5-2006

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen

Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna det multnade lövet

Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna

Din frid skall vara oändlig så som havet

åh, mina tårar kommer också. Är så glad över att Rod finns hos er, men Leva saknas och kommer alltid ha en egen plats. (Det var ju Leva som förde ihop oss, du var så intressant med den där fina vovven, utöver det skarpa intellektet som visade sig på första biblioteksmötet). Stor kram till er idag.

Jag gråter när jag läser om Levis! Alla vi minns henne med glädje. Det var en fin hund. Hon har det bra nu. Nu glädjer vi oss tillsammans med Rod! Han har ju utvecklats otroligt! Tack för igår! Mamma

Din mamma har liksom fångat det där med gråt och glädje och då och nu. Men det är en bra dag att fira Levas minne, på årsdagen! Jag tror på att plocka fram minnen, lukter, känslor och bilder och allt det som är värt att komma ihåg. Med det är vi rikare och du är så himla mänsklig och varm och det är därför jag räknar dig till mina vänner när du sitter på jobbet och känner saknad och sorg! Kära Ulrika, du är en lyckans ost som har levt och lever med hund!

Åh fina Leva. Minns när jag såg er ute på gården med den gulliga och busiga lilla riesenvalpen. Tänk vad tiden går. Tur att ni har Roddan att glädjas åt nu.