Vereus Qoya's Ever So Clear Sirius a.k.a "Rod"

En husse och en Rod på en sten

Ordningen är återställd - husse är hemma igen - till Rods stora lycka. Glädjen då husse hämtas på stationen går inte att ta miste på...  Hela veckan har vi njutit av underbart vårväder. Rod fäller och vi kammar så vi snart kan sticka helkroppsoveraller till hela familjen av Ridgeback-hår, men vi anar samtidigt att de inte skulle vara särskilt bekväma utan stickas fasansfullt så vi låter bli och skänker håret till fåglarna istället...

Vi har lite dåligt samvete över att SRRS-enkäten inte är inskickad än, men vi måste få lite hjälp av Lollo & Jimmy, Rods fd. matte & husse, innan alla svar är helt klara.

Har ertappat husse med att han inte kan Rods namn! Han kallar honom Serious Star Shining Vereus Qoya Clear so Ever och liknande, eller vad sägs om Shining Star Ever Vereus Qoya Serious Clear. Haha, jag skrattar så jag får ont i magen av husses tappra försök att klara ut Rods stamtavlenamn. Det går bara inte. För husse heter Rod mestadels Råddan-Påddan eller Rod-I-pod (snart borde Rod bli sponsrad av Apple).

Kursen i måndags gick både upp och ned... Rod skötte sig både "bra" och "dåligt", men ändå så går det ju faktiskt framåt. Den sista kvarten på kursen kunde han stå riktigt nära de andra hundarna utan att få tokspelet. Vi tränade på sitta kvar med störningar på Stortorget, lite stadshinder, hundmöten, gå fint vid mattes sida, bli uppbunden, inkallning och tricks på järnvägsstationen, kliva på tåg osv. osv.  Han lyssnar bra! Och mitt i allt ståhej med hundmöten kom en liten flicka i 7-årsåldern och smög förbi - Söt hund! sa hon, så bara vi hörde, sådant gör mig så glad! Även en av rektorerna på min skola kom förbi när vi tränade... och även han kommenterade Rod i efterhand på jobbet igår.

Det är en otroligt bra vardagslydnadskurs som passar oss som handen i handsken! Precis det vi behöver träna på, precis på det sättet vi vill träna! Instruktören gav oss några tröstande ord när kursen väl var slut och vi skulle gå hem. Hon hade med sin labradortik som, enligt instruktören, verkligen kan svara upp för sig om det behövs. Men hon menade att eftersom hennes hund just inte svarade utan körde registret med lugnande signaler innebär det att Rods skällande mot andra hundar verkligen är just osäkerhet och att andra hundar förstår det och har tålamod med det. Från och med nu kan det ju bara bli bättre om vi har tålamod och tränar järnet! Vilket vi måste om Roddis ska med ut i Europa i sommar... det blir till att hänga på Brukshundklubben framöver för att träna passivitet i närheten av andra hundar. Skönt är att det går bra när han är lös i alla fall.  

På söndag ska vi spåra med kursgänget ute på Värsnäs. Hurra för det säger Rod, och vi också förstås!

Nu på kvällen har vi varit i Stadsparken och vid slottet och Rod har fått löpa fritt. Han har lite knäck i lurarna och tar sig större och större friheter. Det märks att han är tryggare och han är ju faktiskt egentligen en helt annan hund än för ett halvår sedan. Han litar på att vi finns, han har större radie, vågar springa före och lyssnar inte alltid 100%, eller lyssnar kanske han gör men han bryr sig inte direkt alla gånger som han gjorde innan. Eller så beror det på alla MILJONER löptikar. Att han är tryggare märks också hemma, han leker själv, sysselsätter sig med ben och leksaker. Försöker ta initiativ till lek och bjuder till när vi vill leka med honom. Han ger lite motstånd när man busar och lägger sig inte direkt som innan. Det känns himla bra! Han har verkligen vuxit, och självförtroendet gör att han klarar ut mer och mer grejer han ställs inför. Han viker inte undan, hoppar inte undan, backar inte undan, han ryggar inte för konstiga ljud, han är nyfiken och tar det mesta som han upplever med ro. Stor framgång om man tänker efter, men det är så lätt att glömma. Egentligen är det ju helt fantastiskt!